Diamant kan förnya sig. Vi var den första tyska tillverkaren som experimenterade med aluminium redan på 1920-talet. Vi gjorde snabbkoppling för hjul möjlig på racercyklar samtidigt som Campagnolo. Och 1992 började vi serietillverka vår första elcykel – som den andra tyska tillverkaren någonsin. Här tittar vi närmare på den speciella Diamant City Blitz och dess funktioner.

Diamant City Blitz – en stålhäst som frigör kraft när din styrka avtar

Cykling kan vara jobbigt. Idén att använda hjälpmotorer är nästan lika gammal som cykeln själv. När förbränningsmotorn fortfarande konkurrerade med ångmotorn experimenterade uppfinningsrika människor även med eldrift – dock utan framgång vid den tidpunkten. Allvarliga försök gjordes på 1960-talet, men ingen prototyp nådde någonsin serietillverkning. Detta förändrades i början av 90-talet – och här var Diamant i framkant. Och i främsta rummet stod utseendet, som tydligt skilde sig från andra cyklar. Den extravaganta färgsättningen gjorde det stora batteriet till ett stilinslag.

”Gillar du att cykla, men vill skona musklerna? Och inte börja kippa efter andan så snabbt? Nu finns det ett svar på detta: City Blitz, kraftcykeln.” Så här marknadsfördes den nya lätta mopeden från slutet av 1991. Den skulle kombinera egenskaperna hos en trekking®-cykel och en moped. Inget irriterande skrammel som med en förbränningsmotor, utan mer körglädje under längre tid.

City Blitz utvecklades i början av 90-talet med hjälp av investeringsfonder.* Vid den tiden hade den förproducerade Hercules Electra redan funnits på marknaden i tre år – men förutom Diamant var det ingen annan tillverkare som hoppade på trenden. Därför var City Blitz den andra tyska elcykeln 1992 och även en av endast tre serietillverkade modeller som fanns tillgängliga världen över. 

Mittsteg, 5-växlad Pentasport-växellåda och 90-talsfärger. (Lila och turkos var en oöverträffad kultkombination, eller hur?) City Blitz visade vad den gick för i uppförsbackarna. En snabb vridning på tändningsnyckeln och en liten rörelse av handtaget på styret satte elmotorn på framhjulet i rörelse. Du kunde låta motorn göra allt arbete eller hjälpa till genom att trampa – Lex Hercules tillät ren motorhjälp upp till 20 km/h. Hastigheten kunde regleras steglöst med hjälp av ett vridhandtag. En display på styret visade hastighet, genomsnittlig hastighet, avståndet du färdats och till och med tiden. Beroende på utrustning kostade elcyklarna mellan 2 550 och 2 800 DM. 

Den 28,8 V starka motorn hade effekt på framhjulet via friktion. Den aktiverades via ett vridhandtag genom en mekanism som sänkte den och skapade kontakt med däcket. Motorn utvecklade en kontinuerlig effekt på 0,17 kW och till och med 0,36 kW var tillgängligt under en kort tid. Motoreffekten var därför inte enastående, men tillräcklig för en hastighet på 20 km/h. Den drevs av ett 5,3 kg nickel-kadmiumbatteri, som tillsammans med laddaren fanns i en låsbar, avtagbar låda.

Beroende på förhållandena räckte en batteriladdning till cirka 30 kilometer. Det var fenomenalt för den tiden – och så länge motorn inte var igång kunde cykeln köras normalt utan någon friktion. Batteriet var fulladdat igen efter en maximal laddningstid på fyra timmar.

Pedalerna och motorn i City Blitz kunde kopplas ur helt. Detta innebar att elcykeln även kunde användas som en vanlig cykel eller som moped. Med en vikt på 27 kg låg City Blitz långt under andra elcykelexperiment vid den tiden, men det var verkligen inte någon ren njutning. Om du lämnade strömboxen hemma vägde City Blitz fortfarande 19,2 kg – cirka 2–3 kg mer än en jämförbar standardcykel.

Varför Diamant City Blitz misslyckades trots briljant teknik

City Blitz hade ett antal fördelar, bland annat friktionsrullbroms. Rullbromsen, som var för smal, hade nästan ingen friktion när den var våt och tenderade att slira. Den smala rullbromsen skadade också framdäcket med sina kanter på sikt – vilket gjorde att framdäcket slets ut snabbare och var mer känsligt för punktering. 

En annan svag punkt var batteriet. De hade en påtaglig minneseffekt, vilket innebar att batteriet måste bytas ut mot ett nytt efter kort tid (ibland efter bara ett år). 

Inte minst på grund av dessa brister blev City Blitz ingen succé. Produktionen upphörde 1996. Fram till dess hade endast 3 000 cyklar sålts – ursprungligen var detta den planerade kvantiteten för hela 1992. Även om ramen och resten av tekniken var mycket bra: Idéer från andra tillverkare har präglat utvecklingen av elcyklar. 

*Treuhand var en institution inom offentlig rätt vars uppgift var att överföra tidigare statliga företag i DDR till den privata sektorn. Treuhand investerade i omstruktureringen av företagen före försäljningen och skulle finansieras med försäljningsintäkterna, men behövde i själva verket stora statliga subventioner.